”Hon tog med sin blinda man till skogen…” 😱 😨
Och lämnade honom där, eftersom hon visste att han inte skulle kunna ta sig tillbaka själv.
Men i byn kunde ingen tro vad som hade hänt den natten.
Kvinnan återvände hem med lättnad. I åratal hade hon varit trött på hans mörker — inte det som fanns i hans ögon, utan det som levde i hans själ. Mannen var inte grym, men hans närvaro var tung, och tystnaden tryckande.
Den natten somnade hon lugnt för första gången på länge. Fram till midnatt.
Hon vaknade med en märklig känsla av att något hade förändrats i huset. Ingen ljud, men tystnaden var annorlunda — tät, kvävande.
Hon reste sig och gick fram till spegeln. I spegelbilden såg hon inte sig själv. På hennes plats stod hennes man. Samma vita ögon. Samma tomma blick. Kvinnan skrek och vände sig om — men rummet var tomt.
I spegeln rörde sig mannen. Han höjde handen…
Läs fortsättningen på historien i den första kommentaren och ta reda på vad som väntade kvinnan. 👇 👇 👇
Från spegelns insida rörde han långsamt vid ytan, som om det vore vatten.
— Du lämnade mig i mörkret, — sa hans röst, — nu har mörkret hittat dig.
Nästa dag märkte byborna att kvinnan inte längre gick ut ur huset.
Några dagar senare vågade de gå in.
I huset var det ordning. På bordet stod en tallrik. Sängen var orörd.
Endast spegeln var täckt med ett svart tyg. När tyget lyftes var ytan repad från insidan.
Med båda händerna.
Och långt inne i spegeln, knappt synlig, syntes kvinnans silhuett som slog från insidan. Sedan dess säger man i byn: i skogen går ingen vilse. Vissa byter bara plats. 😨
